Glädje? Illska? Sorg?

Det är konstigt hur man kan gå från den lyckligaste i världen till den att känna sig som den mest misslyckade personen i världen. Konstigt är det att olyckan aldrig kommer ensam. Igår till exempel sa min chef upp mig, kul. Men gjorde inte så mycket fick ändå träffa Elin, Marcus o Jenny, så kvällen var ju räddad. Idag har jag nog insett hur det ligger till. Inte nog med att jag tror jag börjar bli sjuk, blivit uppsagd från mii slavjobb så måste min kära mor alltid klaga på mig. Förstår inte hur man blir en dålig och misslyckad människa bara för att man inte har samma smak som henne.

Förlåt för jag skriver så deppigt men är andra gången på en veckas tid jag bryter ihop på grund av henne. Inser hon inte att hon kommer förlora mig om hon forsätter på det här sättet?